Yanas berättelse
Hitta min plats, min röst och min framtid
Yana Stepaniuk tvingades fly från Ukraina och kom till Ungern med inget mer än hopp.
När jag sluter ögonen och tänker på hemma, så hör jag musik
Som barn i Zaporizjzja kretsade mitt liv kring musik: pianolektioner, tävlingar, konserter och, viktigast av allt, banduran. Det ukrainska nationalinstrumentet var min passion, min röst, mitt sätt att uttrycka alla de känslor som ord inte kunde. Jag uppträdde, reste och drömde om en framtid fylld av musik. Men musiken tystnade när kriget startade.
Jag var med en vän dagen då det startade. Min mamma ringde. ”Kriget är här.” Jag kunde inte tro mina öron. Till en början var allt tyst. Sedan kom sirenerna och efter det raketerna. Byggnaden skakade runt mig. Rädslan grep tag i min kropp, men jag hade bara en enda tanke – min familj. Min mamma. Vad skulle hända med dem? Vad skulle hända med mig? Jag var tvungen att fly. Det fanns inget annat val.
Främlingars vänlighet
Jag packade det lilla jag kunde bära och gav mig iväg ensam. Jag började min resa den 8 mars 2022. Från Ukraina korsade jag gränsen till Polen mot en oviss framtid. En man märkte att jag var ensam. Hans fru och barn var också på flykt och erbjöd mig att resa med dem. I den stunden av rädsla blev en främlings vänlighet min första strimma av hopp. Tillsammans begav vi oss mot Krakow.
Flyktingkontoret erbjöd mig tak över huvudet för natten men när jag vaknade stod jag inför en ny utmaning: det fanns ingen transport till Budapest. Rädsla, utmattning och en överväldigande känsla av att vara vilse tog överhanden. Jag ringde min mamma i tårar. ”Jag klarar inte det här”, sa jag till henne. Hon lugnade mig och på något sätt återfann jag min styrka. Jag kollade tågtidtabellerna och hittade ett tåg till Budapest som gick om 20 minuter. Jag köpte en biljett, gick ombord på tåget och höll tummarna för att vi skulle komma fram. Jag var 18 år, ensam i ett nytt land, med få ägodelar och utan att prata språket. En vän lät mig bo hos dem i tre dagar och med hjälp av volontärer hittade jag ett ställe att bo på.
Övervinna språkbarriärer
En ungersk kvinna erbjöd sitt hem för mig och i ett och ett halvt år använde vi Google Translate för att prata med varandra. En vän till henne kände någon på IKEA. De var på jakt efter mer personal. Jag gick på en intervju och några dagar senare fick jag en anställning. För första gången sedan jag flydde kände jag en stabilitet. Arbete innebar inkomst och självständighet. Det innebar att jag kunde skicka pengar till min familj som behövde dem mer än jag.
Jag förstod värdet av arbete redan som 15-åring. Min familj var inte rik. Jag ville tjäna egna pengar och inte förlita mig på mina föräldrar. I Budapest gav jobbet mig ett syfte. Det gjorde det möjligt för mig att skapa ett liv på mina villkor. Språket var nästa utmaning. Jag hade börjat lära mig engelska i Zaporizjzja. Men det var svårt att leva på en plats där få människor talade ukrainska. Jag och kvinnan jag bodde hos förlitade oss på Google Translate.
“Jag vill dela med mig av mig själv och bidra med något betydelsefullt.”
Spräcka barriärer
Mina kollegor hjälpte mig att tackla utmaningarna på jobbet. Sakta men säkert blev jag bättre. En dag insåg jag att jag kunde förstå vad människor sa utan att be dem att upprepa sig. Det kändes som ett litet mirakel. Och med språket kom umgänge. Jag skaffade vänner: ukrainska och ungerska vänner samt vänner från hela världen. Vi besökte parker och museer, spelade brädspel och för första gången på länge kände jag mig inte lika ensam. Mitt hjärta var dock kvar hos min familj.
Jag ringer min mamma varje dag, ibland tre gånger om dagen. Jag får panik när jag ser nyheter om Zaporizjzja. Jag ringer omedelbart. Jag måste få veta att hon är trygg. En gång krossades fönsterrutorna i vårt hem av en explosion i närheten och min mormor träffades av en fallande fönsterram. Hon överlevde, men nu är deras fönster tätade med trä och plast. De kan inte se himlen. Jag har bett dem att flytta västerut, närmare den ungerska gränsen. Min bror är i armén, min styvfar kan inte lämna för då blir han tvångsinkallad och min mormor vägrar att lämna sitt hem. Jag förlorade min pappa när jag var 17 år. Det var svårt för mig att gå vidare efter det. Jag står inte ut med tanken att förlora någon annan.
Framtidshopp
Jag drömmer om att öppna en liten musikskola. En plats där barn kan upptäcka glädjen med musik. Precis som jag en gång gjorde. Jag vill dela med mig av mig själv och bidra med något betydelsefullt. Kanske bli sångerska eller skådespelerska. Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att arbetet räddade mig. Det gav mig ett syfte, självständighet och möjlighet att hjälpa min familj.
För flyktingar som jag, är arbete mer än bara ett jobb. Det är det första steget mot att skapa ett nytt liv. Det är bron mellan överlevnad och tillhörighet. Det är beviset på att vi klarar oss bättre tillsammans.
