Silvas och Abduls berättelse
Hitta kärleken, förlora allt och börja om på nytt
Silva och Abdul, ett gift par från Syrien, byggde upp ett framgångsrikt företag tillsammans innan kriget tvingade dem att fly.
Skapa en framtid med uthållighet och kärlek
Silva: Min familj är armenisk. Vi har varit flyktingar i generationer. Jag växte upp i Syrien och är libanesisk medborgare. Det gjorde livet svårt eftersom allt krävde ett officiellt godkännande. Vi var alltid tvungna att lämna in våra papper till säkerhetsmyndigheterna. Trots det lyckades jag gå i skolan och på universitetet. Jag utbildade mig till inredningsarkitekt och började arbeta på ett möbelföretag. Det var där jag träffade Abdul. Först var han som en bror för mig. Han påminde mig om min far – lugn, snäll och alltid mån om mig. I min familj var vi fem systrar utan bröder, så jag var inte van med en man som stöttade mig på det sättet. Abdul fanns alltid där. Han lagade min bil och hjälpte mig när jag behövde honom. Jag kände mig trygg med honom.
Abdul: Jag blev förälskad i Silvia så fort jag såg henne. Jag gjorde allt för att få henne att känna samma förr mig, men det är inte lätt att uppvakta en kvinna i Mellanöstern. Jag var tvungen att ha tålamod. Det är många traditioner att respektera inom vår kultur. Men jag var ung och jag gav aldrig upp. Jag fortsatte att visa henne hur mycket jag brydde mig om henne tills hon började känna samma sak för mig. Vår kärlekshistoria var inte enkel. Vi kommer från olika bakgrunder och samhällen. Men vi trodde på kärleken. Kärlek är starkare än traditioner, än krig och rädsla. Vi byggde upp mer än ett förhållande, utan även ett liv och en verksamhet. Vi blev affärspartners och skapade med min marknadsförings- och hanteringskunskap och hennes talang inom design ett framgångsrikt företag.
Överleva dag för dag
Silva: Jag hade en dröm om att skapa ett eget möbelföretag som IKEA. Abdul gjorde den drömmen till verklighet. Med hjälp av en förmögen investerare gjorde han det möjligt för oss att starta vårt eget företag. Undan för undan skapade vi oss ett namn inom branschen. Jag blev erbjuden att vara programledare för ett morgonprogram om inredning på TV. Livet var bra, men det var aldrig enkelt. Vi kämpade dag som natt för att skapa något bestående. Sedan bröt kriget ut. Och på ett ögonblick förlorade vi allt. Vår fabrik, vårt lager, vår verksamhet, allt förstördes. Vi försökte börja om på nytt i Damaskus, men kriget kom även dit. Två gånger försökte vi bygga upp verksamheten och två gånger förlorade vi allt. Vi tog en dag i taget och försökte bara överleva.
Abdul: Kriget förändrade allt. Raketer slog ned runt omkring oss. Bilbomber exploderade i närheten. Vi hade tur – det var så många som inte överlevde. Det var svårt eftersom vår fabrik saknade elektricitet och vi inte kunde beställa råmaterial. Folk lämnade Syrien eller blev inkallade till militären. Det var riskabelt att arbeta med vår verksamhet och vårt projekt. Men vi gjorde det i alla fall. Det betyder mycket för oss.
Silva: Det var inte lätt för mig att gå emot mina föräldrar. Alla ansåg att vår kärlek var galen. Men en dag insåg jag att jag ville leva med Abdul i resten av mitt liv. Vi hade inget bränsle och var på väg till jobbet. Abdul ville inte att jag skulle resa ensam, så han följde med mig. Vi hade ingen bil så jag bestämde mig för att hitta en buss. Det var inte lätt på den tiden men jag hittade en till slut. Bussen var fullsatt och Abdul insisterade på att vi skulle vänta på en annan. Medan vi väntade hördes en stor bombexplosion. Allt blev svart och bussen hamnade upp och ner.
Jag insåg att Abdul hade räddat mitt liv. Han är min skyddsängel och jag vill ha honom vid min sida resten av livet. Där och då sa jag till honom att jag skulle gifta mig med honom, vad som än krävdes. En vecka efter att vi gift oss fick jag ett samtal under vår smekmånad. De sa att det inte var säkert för oss att komma tillbaka. Att vi skulle dö direkt om vi kom tillbaka. Vi stängde ned verksamheten. Den första drömmen var borta. Men vi hade varandra och vi började vårt liv som asylsökande.
“Under flera år fanns det inget utrymme för drömmar. Vårt mål var bara att klara oss till nästa dag. Nu kan vi drömma igen. Vi kan bygga upp det vi hade. Tillsammans. ”
Börja med ingenting
Abdul: Det var inte lätt att lämna. Vi hade förlorat allt och nu var vi tvungna att börja om från ruta ett. Men det var värre än ingenting. Vi kunde inte språket, visste inte hur man hittar arbete, hyr ett hem eller integrerar sig i den nya världen. Vi var verkligen på botten. Jag började arbeta som guide. Det var inte högavlönat men det var i alla fall något. Sedan kom covid-19 och jag förlorade mitt jobb. När vår son Sam föddes hade jag inget arbete. Det var fruktansvärt. Jag var livrädd för att han skulle växa upp med en far utan jobb och tro att det var normalt. Jag var desperat efter att hitta något, vad som helst.
Någon berättade för mig att IKEA erbjöd språk- och utbildningskurser för flyktingar. Jag kunde inte tro det. IKEA har alltid varit vår inspirationskälla. Jag anmälde mig på en gång. Efter tre intervjuer erbjöd de mig en chans. Inte ett jobb – en chans. De sa: ”Om du visar vad du går för, kan du stanna”. Det gjorde jag. Jag tog den chansen på allvar. Det var som om någon hade dragit ut mig ur ett brinnande hus.
Silva: IKEA gav inte bara Abdul en chans. De gav vår familj en framtid. När jag fick mitt permanenta uppehållstillstånd sökte jag en tjänst på den grafiska avdelningen. De såg att jag hade en bakgrund som inredningsarkitekt och erbjöd mig en roll som passade mina färdigheter. Även om min tjeckiska inte var perfekt hjälpte de mig att arbeta på engelska. Vi kände oss välkomna och respekterade. Nu drömmer till och med vår son om att få arbeta på IKEA. Häromdagen sa han till mig: ”Mamma, jag vill bli robotdesigner på IKEA när jag blir stor!” Vi skrattade, men jag insåg att det här är hans hem. Han har en framtid här. Och det betyder allt.
Abdul: Syrien kommer alltid att vara vårt hemland, men Europa gav oss ett nytt liv. De gav oss trygghet. Vi kan stötta människorna som är kvar i Syrien och skapa något nytt från en plats där vi vet att vi är trygga. IKEA räddade mig. De gav mig chansen att visa vad jag går för. Att visa att jag är mer en flykting – jag är en yrkesperson, en kreatör. De gav mig inga allmosor. De gav mig värdighet. Jag kommer aldrig att glömma det.
Silva: Under flera år fanns det inget utrymme för drömmar. Vårt mål var bara att klara oss till nästa dag. Nu kan vi drömma igen. Vi kan bygga upp det vi hade. Tillsammans. Vår arbetsmiljö får oss att känna att det här är vårt hem. En dag sa vår son: ”Mamma, jag ska gå på förskolan nu, men när jag blir stor ska jag följa med dig till IKEA”.
Det är en livlina att få arbeta här. Det är ett liv inuti ett liv. Jag tror inte att jag skulle kunna hitta en bättre plats för min son att få en framtid.
