Abdis berättelse
Beslutsamhetens kraft
Abdi flydde från Somalia som tonåring och fick utstå en sex månader lång och farlig resa till Österrike.
Första gången jag lämnade Somalia
Genom att lära sig språket och skaffa sig en ny utbildning och nya färdigheter byggde Abdi upp sitt liv igen.
Hemma i Somalia var jag en av de lyckligt lottade. Min familj hade råd att låta mig gå i skolan och jag var duktig på matematik. Jag fick extra bokföringsundervisning.
Jag tillbringade dagarna med att studera, hjälpa till i familjeföretaget och spela fotboll på gatan med mina vänner. Det var ett bra liv. Beväpnade grupper riktade in sig på ungdomar, tog dem från deras familjer och tvingade dem att delta i militära aktiviteter.Jag såg vänner försvinna och hur deras liv förändrades. Det var aldrig ett alternativ för mig.
När jag var 17 år hjälpte min farbror mig att fly landet innan det var för sent. Jag hamnade på ett flyg från Mogadishu till Istanbul. Det var första gången jag lämnade Somalia, första gången jag satt på ett flygplan och första gången jag tog ett steg in i en osäker värld. Därefter följde en lång resa över flera gränser, ibland i skydd av mörkret. Det var hemskt att inte veta när jag skulle nå säkerhet.
Nya utmaningar
Jag är glad att min resa tog mig till Österrike. Det är ett tryggt land som har blivit mitt andra hem. Med det var tufft till en början. Hemma hade jag allt jag behövde. Nu var jag del av en helt annan kultur. Jag kämpade med saker som maten. Jag kom hit utan familj, vänner eller någon att hjälpa mig. Jag visste inte ens hur man lagade mat, vilket ledde till att jag bara åt bröd. Bara att göra en kopp te var svårt för mig.
Det var inte lätt att lära sig språket. Det var mitt främsta mål. Jag ville bo här, lära mig språket så fort som möjligt och fortsätta mina universitetsstudier. Jag frågade om platser på tyskakurser på flera skolor och sparade varenda euro jag kunde av den lilla ersättning jag fick för att betala för lektionerna.
Jag hade studerat i Somalia, men det var inte likvärdigt med österrikisk utbildning. Jag visste att utbildning var min väg framåt, så jag höll fast vid det.
“Ja, vi flyr från våra länder, men vi tar alla med oss våra färdigheter och vår motivation. På många sätt är vi till och med mer motiverade än andra.”
Grader av självförtroende
Så småningom blev jag antagen att studera företagsekonomi på universitetet. Siffror och ekonomi har alltid intresserat mig. Möjligheten att få arbeta i Wien betydde oerhört mycket för mig. Jag hade pengar så jag kunde köpa kläder, gå ut och t.o.m. lära mig särskilda färdigheter som jag var i behov av. Jag kunde försörja min familj om de behövde det.
IKEA-programmet Skills for Employment ligger på en helt ny nivå. Det kändes som det goda livet. Ungefär hälften av Wiens befolkning har invandrarbakgrund. Om de får stöd och möjlighet att arbeta kan de betala skatt och bidra till sjukvårdssystemet.
Ja, vi flyr från våra länder, men vi tar alla med oss våra färdigheter och vår motivation. På många sätt är vi till och med mer motiverade än andra. Om en österrikare studerade i fem timmar fick jag studera i tio timmar för att klara samma prov. Jag är tacksam och glad över att kunna ge tillbaka till systemet. Om alla får möjligheter är det bara fantasin som sätter gränserna. Vi kan växa både som individer och som samhälle.
I stället för att fokusera på en persons bakgrund, namn eller utseende, fundera på vad den här personen kan tillföra dig och ditt företag. Ge dem en möjlighet att erbjuda framgång både för företaget och sig själva.
Barn är framtiden
Jag ville skaffa barn först när jag blev österrikare för att de skulle slippa behöva gå igenom det jag behövde. Mina pojkar går på en jättebra förskola. Vi bor i ett av de vackraste och lummigaste distrikten i Wien.
Vi åker tillsammans på bilsemestrar och kör från en stad till en annan. Det är helt otroligt att kunna göra detta utan att behöva oroa sig för restriktioner för att ta sig från punkt A till B. Jag vill att mina barn ska förstå hur privilegierade de är jämfört med miljontals andra barn som inte har denna möjlighet på grund av var de föddes eller vilka deras föräldrar är. Det är något jag vill att de förstår och kan vara stolta över.
Jag blev medborgare 2019. Innan dess fanns det ingen möjlighet för mig att besöka min farbror i USA. Så fort det var klart bokade jag biljett och visum. Nästa dag hade jag allt. Det är mycket trevligt att ha detta, men vad har egentligen förändrats? Jag är samma person, oavsett om jag har detta resedokument eller inte.
