Yanas berättelse
Att hitta min plats, min röst och min framtid
Yana Stepaniuk tvingades fly från Ukraina och kom till Ungern utan annat än hopp.
När jag sluter ögonen och tänker på hemma hör jag musik
Som barn i Zaporizjzja kretsade mitt liv kring musik – pianolektioner, tävlingar, konserter. Men det var banduran, Ukrainas nationalinstrument, som fångade mitt hjärta. Den blev min passion, min röst, mitt sätt att uttrycka det som orden inte räckte till för. Jag uppträdde, reste och drömde om en framtid fylld av musik. Tills kriget tystade allt.
Den dagen det började var jag med en vän när mamma ringde. 'Kriget har brutit ut.' Jag kunde knappt ta in orden. Först var allt stilla. Sedan kom sirenerna – och därefter raketerna. Byggnaden skakade. Rädslan tog över min kropp, men i mitt huvud fanns bara en tanke: min familj. Min mamma. Vad skulle hända med dem? Med mig? Jag visste att jag måste lämna allt. Det fanns inget annat val.
Främlingars vänlighet
Jag packade det lilla jag kunde bära och gav mig iväg – ensam. Den 8 mars 2022 började min resa. Från Ukraina korsade jag gränsen till Polen och klev in i en oviss framtid. En man lade märke till att jag var ensam. Hans fru och barn var också på flykt, och han erbjöd mig att resa med dem. I den stunden av rädsla blev en främlings vänlighet min första glimt av hopp. Tillsammans tog vi oss till Krakow.
Flyktingkontoret gav mig tak över huvudet för natten, men nästa morgon stod jag inför en ny utmaning – det fanns ingen transport till Budapest. Rädslan, utmattningen och känslan av att vara helt vilse tog över. Jag ringde mamma i tårar. 'Jag klarar inte det här', sa jag. Hon tröstade mig, och någonstans inom mig hittade jag styrkan. Jag kollade tågtidtabellen – ett tåg till Budapest gick om 20 minuter. Jag köpte en biljett, steg på och höll andan hela vägen. Jag var 18 år, ensam i ett främmande land, med få ägodelar och utan att förstå språket. En vän lät mig bo hos dem i tre dagar, och med hjälp av volontärer hittade jag till slut ett ställe att kalla mitt tillfälliga hem.
Att övervinna språkbarriärer
En ungersk kvinna öppnade sitt hem för mig, och i ett och ett halvt år bodde jag hos henne och lärde mig ett helt nytt sätt att leva – ett liv där Google Translate blev mitt främsta verktyg för att kunna prata med andra. En vän till min värd kände någon som jobbade på IKEA. De sökte nya medarbetare. Jag fick komma på intervju – och bara några dagar senare hade jag ett kontrakt. För första gången sedan jag lämnade mitt hem kände jag stabilitet. Ett arbete innebar inkomst och självständighet. Det innebar också att jag kunde skicka pengar till min familj – som behövde dem mer än jag.
Sedan jag var 15 har jag förstått värdet av att arbeta. Min familj hade inte mycket, och jag ville stå på egna ben – tjäna mina egna pengar utan att belasta mina föräldrar. Nu, i Budapest, gav jobbet mig mer än bara en inkomst. Det gav mig ett syfte och möjligheten att bygga ett liv på mina egna villkor. Nästa stora utmaning blev språket. I Zaporizjzja hade jag börjat lära mig engelska, men här var det få som talade ukrainska. Det var svårt. Hemma använde jag och min värd Google Translate varje dag för att förstå varandra.
"Jag vill dela med mig av något av mig själv och lämna efter mig något som betyder något."
Bryta barriärer
På jobbet hjälpte mina kollegor mig att ta mig förbi hindren. Sakta men säkert blev jag bättre – dag för dag. En dag märkte jag att jag kunde förstå vad folk sa utan att be dem upprepa sig. Det kändes som ett litet mirakel. Och med språket kom gemenskapen. Jag fick vänner – ukrainska, ungerska och människor från hela världen. Vi promenerade i parker, besökte museer, spelade brädspel. För första gången på länge kände jag mig mindre ensam. Men mitt hjärta var fortfarande hos min familj.
Varje dag ringer jag min mamma – ibland tre gånger om dagen. Om jag ser nyheter om Zaporizjzja får jag panik. Jag ringer direkt. Jag måste veta att hon är okej. En gång slog en explosion sönder fönstren nära vårt hem, och min mormor träffades av en fallande fönsterram. Hon överlevde, men nu är deras fönster täckta med trä och plast. De kan inte längre se himlen. Jag ber dem att flytta västerut, närmare den ungerska gränsen. Men min bror är i armén, min styvfar kan inte lämna dem – då blir han inkallad – och min mormor vägrar lämna sitt hem. När jag var 17 förlorade jag min pappa. Det tog lång tid att hitta styrkan att gå vidare. Nu klarar jag inte tanken på att förlora någon mer.
Framtidshopp
Jag drömmer om att en dag öppna en liten musikskola – en plats där barn kan upptäcka glädjen i melodin, precis som jag en gång gjorde. Jag vill dela med mig av något som är en del av mig, och lämna efter mig något som betyder något. Kanske blir jag sångerska, kanske skådespelerska. Jag vet inte exakt hur framtiden ser ut – men jag vet att arbetet räddade mig. Det gav mig ett syfte, självständighet och möjligheten att hjälpa min familj.
För flyktingar som jag är arbete mer än bara ett jobb. Det är det första steget mot att bygga upp ett nytt liv. Det är bron mellan att överleva och att känna tillhörighet. Och det visar, mer än något annat, att vi är starkare tillsammans.
