Silva och Abduls berättelse
Hitta kärleken, förlora allt och börja om på nytt
Silva och Abdul, ett gift par från Syrien, byggde upp ett framgångsrikt företag tillsammans innan kriget tvingade dem att fly.
Återuppbyggnad av en framtid med motståndskraft och kärlek
Silva: Min familj är armenisk, och vi har varit flyktingar i generationer. Jag växte upp i Syrien och är libanesisk medborgare. Det gjorde livet komplicerat – nästan allt krävde officiella godkännanden, och vi var ständigt tvungna att lämna in våra papper till säkerhetsmyndigheterna. Trots det lyckades jag gå i skolan och senare på universitetet, där jag utbildade mig till inredningsarkitekt. Jag började arbeta på ett möbelföretag – och det var där jag träffade Abdul. Till en början var han som en bror för mig. Han påminde mig om min pappa – lugn, omtänksam och alltid mån om mitt välbefinnande. I min familj var vi fem systrar och inga bröder, så jag visste inte hur det kändes att ha en manlig förebild som stöttade mig på det sättet. Abdul fanns alltid där – han lagade min bil, hjälpte mig när jag behövde det, och jag kände mig trygg med honom.
Abdul: När jag såg Silva för första gången blev jag förälskad. Jag gjorde allt för att vinna hennes kärlek, men det är inte lätt att uppvakta en kvinna i Mellanöstern. Jag var tvungen att ha tålamod. Inom IKEA-kulturen finns det många traditioner att respektera. Men jag var ung, och jag gav aldrig upp. Jag fortsatte att visa henne hur mycket jag brydde mig, tills hon till slut älskade mig tillbaka. Vår kärlekshistoria var långt ifrån enkel. Vi kom från olika bakgrunder, olika samhällen. Men vi trodde på kärleken – en kärlek som var starkare än traditioner, starkare än krig, starkare än rädsla. Tillsammans byggde vi något mer än bara en relation – vi byggde ett liv, ett företag. Vi blev affärspartners och förvandlade mina färdigheter inom marknadsföring och ledarskap, och hennes talang för design, till något verkligt och framgångsrikt.
Lever dag för dag, försöker bara överleva
Silva: Jag hade alltid drömt om att ha ett eget möbelföretag – ett som kunde mäta sig med IKEA. Abdul gjorde den drömmen möjlig. Med hjälp av en förmögen investerare lyckades han skapa förutsättningarna för att vi skulle kunna starta vårt eget företag. Steg för steg byggde vi upp vårt namn, och snart blev jag ett välkänt ansikte. Jag blev till och med inbjuden att vara programledare för ett morgonprogram om inredning. Livet var gott – men aldrig enkelt. Vi arbetade dag och natt, kämpade för att skapa något som skulle bestå. Sedan kom kriget.På ett ögonblick förlorade vi allt. Vår fabrik, vårt lager, hela vår verksamhet – allt låg i ruiner. Vi försökte börja om i Damaskus, men kriget hann ifatt oss även där. Två gånger byggde vi upp något från grunden. Två gånger såg vi det gå förlorat.Vi levde dag för dag, med ett enda mål: att överleva.
Abdul: Kriget förändrade allt. Raketer föll omkring oss. Bilbomber exploderade i närheten. Vi hade tur – så många andra överlevde inte. Det var en tid av ständig rädsla och osäkerhet. Vår fabrik stod stilla. Utan elektricitet och utan möjlighet att få in råvaror blev produktionen omöjlig. Människor flydde landet eller blev inkallade till militären. Att fortsätta bygga vårt företag och arbeta med vårt projekt blev inte bara svårt – det blev farligt. Men trots allt gav vi inte upp. Vi fortsatte. Vi kämpade. Det minnet betyder mycket för oss. Det påminner oss om vår styrka, vår envishet – och om vad vi kan åstadkomma, även i de mörkaste tider.
Silva: Det var inte lätt för mig att gå emot mina föräldrar. Alla runt oss tyckte att vår kärlek var galen. Men det fanns en dag då jag visste, med hela mitt hjärta, att jag skulle tillbringa resten av mitt liv med Abdul. Vi hade inget bränsle och var på väg till jobbet. Abdul ville inte att jag skulle resa ensam, så han följde med mig. Vi hade ingen bil, så jag bestämde mig för att ta bussen. Det var som ett uppdrag ur Mission Impossible på den tiden – men jag lyckades hitta en buss. Den var redan fullsatt, men Abdul insisterade på att vi skulle vänta på nästa.
Medan vi stod där och väntade hördes plötsligt en kraftig explosion. En bomb. Allt blev svart. Bussen låg upp och ner. I det ögonblicket insåg jag att Abdul hade räddat mitt liv. Han är min ängel – och jag visste att han alltid skulle vara en del av mitt liv. Där och då sa jag till honom att jag ville gifta mig med honom, oavsett vad det skulle kräva. En vecka efter vårt bröllop, under vår smekmånad, fick jag ett samtal. Rösten i andra änden sa: "Silva, kom inte tillbaka. Det är inte säkert för dig. Du kommer att vara död inom en minut." Vi stängde ner företaget. Vår första dröm var borta. Men vi hade varandra – och vi började vårt liv på nytt, som asylsökande.
"I flera år hade vi inga drömmar. Vår enda dröm var att vakna upp nästa dag. Nu drömmer vi igen. Vi bygger igen. Och vi gör det Tillsammans. "
Börjar från ingenting
Abdul: Det var inte lätt att lämna allt bakom oss. Vi hade redan förlorat allt – och nu var vi tvungna att börja om från noll. Men det kändes faktiskt värre än så. Vi hade inget språk, ingen förståelse för hur man hittar arbete, hyr en bostad eller integrerar sig i ett helt nytt samhälle. Vi var under noll. Till en början arbetade jag som reseledare. Det var ingen stor inkomst, men det var åtminstone något. Sedan kom covid-19 – och jag förlorade jobbet. När vår son Sam föddes stod jag utan arbete. Det var fruktansvärt. Jag var livrädd för att han skulle växa upp med en pappa utan jobb och tro att det var normalt. Jag var desperat efter att hitta något – vad som helst.
En dag berättade någon för mig att IKEA erbjöd språk- och utbildningsprogram för flyktingar. Jag kunde knappt tro det. IKEA hade alltid varit vår inspirationskälla. Jag anmälde mig direkt. Efter tre intervjuer fick jag en chans. Inte ett jobb – en chans. De sa: "Om du visar vad du går för, kan du stanna." Och det gjorde jag. Jag tog den chansen med båda händerna. Det kändes som om någon hade dragit ut mig ur en eldsvåda.
Silva: IKEA gav inte bara Abdul en chans – de gav hela vår familj en framtid. När jag fick mitt permanenta uppehållstillstånd sökte jag en tjänst på den visuella avdelningen. De såg min bakgrund som inredningsarkitekt och erbjöd mig en roll som verkligen passade mina färdigheter. Trots att min tjeckiska inte var perfekt, hjälpte de mig att arbeta på engelska. Vi kände oss både välkomna och respekterade. Nu drömmer till och med vår son om att bli en del av IKEA. Häromdagen sa han till mig: "Mamma, jag vill bli robotdesigner på IKEA när jag blir stor!" Vi skrattade – men i det ögonblicket insåg jag något viktigt: det här är hans hem. Han har en framtid här. Och det betyder allt.
Abdul: Syrien kommer alltid att vara vårt hemland – men Europa gav oss livet tillbaka. Det gav oss trygghet. Men vi har inte vänt ryggen åt vårt ursprung. Vi kan fortfarande arbeta för Syrien, stötta människorna där och vara med och bygga upp något nytt – från en plats där vi själva är trygga. IKEA räddade mig. De gav mig en chans att visa vem jag är. Att visa att jag inte bara är en flykting – jag är en arbetare, en skapare, en byggare. De gav mig inte välgörenhet. De gav mig värdighet. Och det är något jag aldrig kommer att glömma.
Silva: I flera år hade vi inga drömmar. Vår enda dröm var att få vakna upp nästa dag. Men nu drömmer vi igen. Vi bygger igen. Och vi gör det tillsammans.
Vår arbetsmiljö får oss att känna att det här är vårt hem. En dag sa vår son: "Mamma, jag ska gå på dagis nu, men när jag blir stor ska jag följa med dig till IKEA."
Att kunna arbeta här är som en livlina. Det är ett liv inuti ett liv. Jag tror inte att jag skulle kunna hitta en bättre plats för min son att få en framtid.
