Från DRK till Zimbabwe – lär känna Barthelemy
Jag heter Barthelemy Mwanza och är 28 år. Jag flydde från Demokratiska republiken Kongo (DRK) 2012 och kom till Zimbabwe. Jag kom ensam men återförenades med min syster som redan var där.
Mina föräldrar kommer från olika stammar: min far är från Kasai och min mamma är från södra Kivu. Det uppstod en konflikt mellan de här stammarna – och jag skulle bli tvingad att gå med i en grupp från södra Kivu när jag blev 18 år.
Men den gruppen dödar människor och gör andra dåliga saker, och om jag inte gick med skulle jag bli dödad. Så för att rädda mitt liv lämnade jag mitt land.
Jag tog en båt från DRK till Zambia för att komma till Zimbabwe. Därifrån tog en lastbil mig med till Zimbabwes huvudstad Harare där jag träffade några personer som hjälper flyktingar. De satte mig på en buss och så kom jag till flyktinglägret Tongogara i Zimbabwe där jag är nu.
Jag har inte hört ifrån mina föräldrar sedan 2012. Röda korset letar fortfarande efter dem. En dag kanske jag hittar dem. Jag väntar fortfarande.
Med passionen som drivkraft
Jag trivdes med livet i DRK. Jag umgicks med kompisar, arbetade med ungdomsgrupper, som är en av mina stora passioner och studerade mycket eftersom jag alltid drömt om att bli journalist.
Jag blev intresserad av journalistik när jag såg på nyheter som barn. Jag blev inspirerad och började leka med mikrofoner. En dag fick jag möjlighet att lära mig mer om jobbet på en tv-station. Jag tvingade min familj att ta mig med dit, och när jag kom hem var jag väldigt glad.
I DRK ville jag arbeta med att utbilda unga människor. Men när jag kom till lägret i Zimbabwe såg jag så många begåvade ungdomar som tillverkade saker. Så jag tänkte att om jag ska kunna hjälpa dem måste jag föra ut deras talang på en internationell nivå. Och det kan jag göra genom journalistik."
BarthelemyJournalist och ungdomsarbetare
Det är ett långsiktigt mål och jag försöker fortfarande hitta stipendier så att jag kan ta en kandidatexamen eller en masterexamen, men det är min dröm. Jag har redan lyckats publicera några artiklar nationellt. Nästa mål är att göra det internationellt.
Hantera utmaningar
Jag hade svårt att anpassa mig i DRK eftersom jag inte pratade det lokala språket.
Jag hade också svårt att uppfylla de grundläggande behoven. I DRK brukade jag arbeta för att tjäna lite pengar men här får jag inte arbeta. Till en början fick jag ett månadsbidrag som motsvarar 15 amerikanska dollar. Det räckte inte.
När jag kom till lägret jämförde jag mina liv – livet jag lämnat hemma och mitt liv här. Först sov jag i en butik med läckande tak; när det regnade kom vattnet in i huset. Jag grät och fantiserade om vad jag kunde ha blivit om jag stannat i DRK.
Med tiden insåg jag att det inte hjälper att gråta. Istället engagerar jag mig i samhällsarbete – och det är så jag bygger upp min framtid. Jag är optimistisk. Jag ser framåt, oavsett vad som händer."
BarthelemyJournalist och ungdomsarbetare
Copyright: © UNHCR/Dana Sleiman
Jag arbetade också som barnhandläggare för en organisation som heter Terre Des Hommes. Efter att ha fått erfarenhet från de här två olika typerna av jobb blev jag nominerad till att bli medordförande i UNHCR:s globala ungdomsråd. Nu har jag avgått från posten som medordförande.
Idag arbetar jag som skyddsövervakare för UNHCR. Jag sätter flyktingar i kontakt med UNHCR:s kontor. Jag har också samlat in pengar till vissa ungdomsinitiativ. Dessutom hjälper jag ofta ungdomar när de har problem. Jag skriver e-post för att hjälpa till med juridiska frågor, till exempel."
BarthelemyJournalist och ungdomsarbetare
När jag kom hit arbetade jag med en person från UNHCR. Han inspirerade mig. Trots att han inte hade något att vinna ville han gärna hjälpa till. Så nu, när jag ser en person med problem, känner jag att jag har möjlighet att hjälpa till. Det är min inre drivkraft.
Stolt att vara flykting
Det har vissa begränsningar att vara flykting. Vi har inte samma rättigheter som andra. Dessutom utgör titeln "flykting" ett hinder. På grund av det kan jag inte söka en del stipendier och när jag reser blir jag stoppad och mitt visum kontrolleras extra noggrant – medan alla andra bara får gå förbi. Och det finns ett stigma. I Harare finns det vissa som inte ens vill bli kallade för flyktingar. Jag då? Jag är stolt över att vara flykting. Ute på stan bär jag ofta en tröja som det står "flykting" på
Jag är stolt för jag har uppnått några av mina drömmar på grund av att jag är flykting. Istället för att ångra svårigheterna jag drabbades av tycker jag att det är bättre att använda dem för att öka medvetenheten, hjälpa andra flyktingar eller försöka uppfylla min vision."
BarthelemyJournalist och ungdomsarbetare
Och när jag bodde i DRK reste jag aldrig och deltog inte i någon internationell organisation. Men sedan 2017 har jag rest. Jag har till och med varit i New York. Jag ångrar inte att jag blev flykting.
Visdomsord
När jag känner mig låg känns det bättre när jag tänker på att jag har drömmar – som att bli journalist. Det som håller mig igång är människorna som kommer till mig för att få hjälp. Om jag inte är optimistisk blir de nedslagna. Så den gemenskap jag står för ger mig styrka.
För mig betyder ordet "hem" en identitet som inte förändras, oavsett vad. Jag åkte från mitt hemland till Zimbabwe – men jag känner inte att min identitet är annorlunda. Jag kan inte separera den från mig, den finns i mitt blod. Jag hejar också alltid på Kongo i olika sporter."
BarthelemyJournalist och ungdomsarbetare
Jag önskar att människor förstod att flyktingar är precis som alla andra. Den enda skillnaden är att vissa situationer har tvingat oss att lämna våra hemländer. Flyktingar bör få samma rättigheter som medborgare. Vi har färdigheter precis som alla andra och behöver få möjlighet att utveckla dem, så att vi kan försörja oss själva och varandra.
Om jag ska ge ett råd till andra flyktingar är det att samarbeta. På så sätt blir vi starkare. Jag skulle också säga att vi flyktingar inte ska känna oss nedslagna. Vi bör använda ordet ”flykting” som en möjlighet att öka medvetenheten och uppnå våra mål.
