Edgars berättelse

Edgar tvingades fly från Venezuela och lämnade sitt hem och sin dotter bakom sig. Efter att ha funnit trygghet i Belgien återupptog han sin karriär som lärare och började bygga upp sitt liv på nytt.   

I Venezuela levde jag ett helt vanligt liv. Jag var alltid intresserad av datorer och studerade naturvetenskap på universitetet. En dag kunde min bror, som arbetade som lärare, inte hålla en av sina lektioner – så jag hoppade in för att hjälpa till. Det blev ett avgörande ögonblick. Just den dagen upptäckte jag min passion för att undervisa. Det började med några lektioner i veckan, men snart blev det ett heltidsjobb som lärare i franska och spanska. Jag älskade det – och det gör jag fortfarande.

Att undervisa har lärt mig otroligt mycket. Jag var bara runt 20 år gammal när jag började, och många av mina elever var äldre än jag. Det var en ödmjukande och inspirerande upplevelse – att få dela med mig av kunskap, men också att lära av dem. Det var något av det mest meningsfulla jag har gjort. Runt 2015 började situationen i Venezuela förändras drastiskt. Livet blev allt svårare. Protesterna ökade, och med dem kom våldet. Jag minns hur beväpnade paramilitärer på motorcyklar kastade tårgasgranater in i folksamlingar. Det var en tid präglad av oro, rädsla och osäkerhet.

Familjeliv krossat      

När min dotter föddes 2015 var det omöjligt att gå mer än 100 meter från min lägenhet. Gatuvåldet var så intensivt att lukten av gas och rök kom in i mitt hem. Naturligtvis var jag rädd.    

När jag såg min dotter i ögonen insåg jag att om jag ville ge henne ett bättre liv, behövde jag agera. Jag hade inte mycket – jag var inte rik – men jag visste att hon förtjänade en trygg plats att växa upp på. För hennes skull, och för min familjs framtid, blev det tydligt: jag var tvungen att göra en förändring. 

Min dotter flyttade med sin mamma till tryggheten i en annan stad, medan jag själv tvingades lämna landet tillsammans med min mamma och mina bröder. Att lämna henne var det svåraste jag någonsin har gjort.

Inga papper, inget verkligt liv    

När jag kom till Belgien var det tufft. Jag var tvungen att anpassa mig och börja om från noll. Jag var 33 år gammal och flykting – inte längre ung, men med livet framför mig. Mitt examensbevis gällde inte här, och jag hade varken papper eller dokument. Det var en enorm utmaning. Det som hjälpte mig var att jag åtminstone kunde tala franska.

Den största utmaningen var att återfå min värdighet och min plats i samhället. Jag behövde hitta ett jobb, börja arbeta och försörja mig. Även om jag själv var i säkerhet, fanns min dotter kvar där – och jag var tvungen att skicka pengar hem. Jag tog alla jobb jag kunde få, men det tog flera år innan jag fick möjlighet att bygga upp ett mer stabilt liv. Att vara flykting innebär att bära en stämpel som ofta blir ett hinder, oavsett vem du är eller vad du kan.

Den största utmaningen är det dagliga livet – även sådant som kan verka enkelt eller ytligt. Utan ett ID-kort kan du inte ens köpa en telefon för att hålla kontakt med din familj. Utan papper eller uppehållsstatus har du inte rätt att arbeta. Varje dag innebär en ny barriär att ta sig över. Det svåraste är att behålla tålamodet, att orka vara motståndskraftig och att inte tappa hoppet om att det en dag ska bli bättre.

Innan jag lämnade Venezuela förstod jag inte fullt ut vad det innebär att vara flykting. Många tror att flyktingar söker ett enklare liv – men det handlar inte om ett val. Ingen väljer att lämna sitt hem, sin familj och sitt land för att börja om från noll. Flyktingar söker inte välgörenhet, de söker möjligheter – en chans att leva ett normalt liv i trygghet. Det var inte så att jag en dag vaknade och bestämde mig för att 'testa' Belgien. För mig handlade det om att överleva, att återfå ett liv i värdighet och normalitet.