Abdis berättelse
Beslutsamhetens kraft
Abdi reste från Somalia som tonåring och fick utstå en sex månader lång och farlig resa till Österrike.
Första gången jag lämnar Somalia
Genom att lära sig språket och få ny utbildning och nya färdigheter byggde Abdi upp sitt liv igen.
Hemma i Somalia var jag en av de lyckligt lottade. Min familj hade råd att skicka mig till skolan, och jag hade en fallenhet för matematik. Jag fick även extra undervisning i redovisning.
Mina dagar fylldes av studier, arbete i familjeföretaget och fotboll med vännerna på gatan. Det var en bra tid – men också en farlig sådan. Beväpnade grupper riktade in sig på ungdomar, tog dem från deras familjer och tvingade dem att delta i militära aktiviteter. Jag såg vänner försvinna och deras liv förändras. För mig var det aldrig ett alternativ.
När jag var 17 hjälpte min farbror mig att lämna landet innan det var för sent. I Mogadishu steg jag ombord på ett plan till Istanbul, Türkiye. Det var första gången jag lämnade Somalia, första gången jag flög – och första steget in i en osäker framtid.
Det följde en lång resa över flera gränser, ibland i skydd av mörkret. Ovissheten var det värsta – att inte veta när, eller om, jag skulle nå en plats där jag kunde känna mig trygg.
Nya utmaningar
Jag är tacksam över att min resa slutade här i Österrike. Det är ett tryggt land och har blivit mitt andra hem. Men början var tuff. I Somalia hade jag allt jag behövde. Här mötte jag en helt ny kultur. Jag kämpade med små saker – som maten. Jag kom hit utan familj, utan vänner och utan någon som kunde hjälpa mig. Jag visste inte ens hur man lagade mat, så jag levde mest på bröd. Till och med att koka en kopp te kändes svårt.
Att lära mig språket var en av de största utmaningarna – men också mitt viktigaste mål. Jag ville bo här, lära mig tyska så snabbt som möjligt och fortsätta mina universitetsstudier. Jag gick från skola till skola och bad om en plats på en språkkurs. Varje euro jag fick i veckopeng sparade jag för att kunna betala för lektionerna.
Jag hade gått i skolan i Somalia, men utbildningssystemet i Österrike var annorlunda. Jag visste att utbildning var min väg framåt – så jag höll fast vid den.
"Ja, vi flydde från våra länder, men vi har alla med oss våra färdigheter och vår motivation. På många sätt är vi till och med mer motiverade än andra."
Grad av förtroende
Till slut blev jag antagen till universitetet för att studera företagsekonomi – ett ämne som alltid har intresserat mig. Jag har alltid gillat siffror och ekonomi. Att få möjlighet att arbeta i Wien betydde mycket för mig. Det gav mig friheten att köpa kläder, gå ut, och investera i nya färdigheter jag behövde. Jag kunde också stötta min familj ekonomiskt när det behövdes.
Programmet Skills for Employment med IKEA tog allt till en ny nivå. Det kändes som ett riktigt genombrott. I Wien har ungefär hälften av befolkningen invandrarbakgrund. Om människor får stöd och möjlighet att arbeta, kan de bidra – genom att betala skatt, stötta välfärden och vara en del av samhället. Ja, vi har flytt från våra hemländer, men vi bär med oss både kompetens och drivkraft.
I många fall är vi till och med mer motiverade. Om en österrikisk student behövde studera i fem timmar, behövde jag lägga tio för att klara samma prov. Jag är tacksam över att kunna ge tillbaka till samhället. När alla får en chans, är det bara fantasin som sätter gränser – både för individen och för samhället i stort.
Så istället för att fokusera på någons bakgrund, namn eller utseende – fundera på vad den personen kan bidra med. Ge människor en chans, och ni kommer att lyckas tillsammans.
Barn är ljuset i framtiden
Jag ville inte skaffa barn förrän jag blivit österrikisk medborgare – för att skydda dem från att behöva gå igenom det jag själv upplevt. Idag går mina pojkar på dagis, och de trivs fantastiskt bra. Vi bor i ett av de grönaste och vackraste områdena i Wien.
På semestern reser vi tillsammans med bil och flyttar oss från stad till stad. Det känns fantastiskt att kunna göra det utan att behöva oroa sig för gränser eller restriktioner.
Jag vill att mina barn ska förstå hur privilegierade de är jämfört med miljontals andra barn – barn som inte har samma frihet, bara på grund av var de föddes eller vilka deras föräldrar är. Det är något de både ska förstå och känna stolthet över.
Jag fick mitt medborgarskap 2019. Innan dess kunde jag inte ens föreställa mig att besöka min farbror i USA. Men efteråt bokade jag bara biljetten och ansökte om visum – nästa dag hade jag allt klart.
Det är en stor lättnad att ha det här dokumentet, men samtidigt – vad har egentligen förändrats? Jag är fortfarande samma person som dagen innan, med enda skillnaden att jag nu har rätt papper för att resa.
