I ett hus vid skogens slut tar familjen Gurås drömhem form
För utomstående kan det nybyggda huset vid skogen någonstans utanför Västerås se helt färdigt ut. Och visst är det redan hemma för Johan och Julia Gurås samt sönerna Edgar och Henning. Men det saknas några detaljer än.
Ett förråd och mer förvaring. En öppen spis är tänkt och altanen ska glasas in. Ritningarna visar ett gästhus på tomten, men det blir nog plats för förråd och annat. På bottenplan väntar ett stort rum på att Julia och Johan ska flytta ner från ovanvåningen, men får agera förvaring och Johans hemmakontor så länge. Det får ta den tid det tar. Ovanvåningen är åtminstone klar. Nästan.
– Jag ska inte ha kvar det här köket, säger Henning, 4 år. Han pekar in mot lekköket i hörnan av sitt rum. Han lagar inte så mycket mat längre, konstateras det.
Henning tar tag i en ukulele som står i rummet och börjar spela ivrigt på den. Han har andra intressen. För det mesta utförs de inte på övervåningen. Så är det egentligen för hela familjen, som oftast umgås i och omkring vardagsrummet på bottenplan.
– Det som används minst i huset är sovrummen. Ovanvåningen ritades egentligen för barnen, men nu är de oftast här nere, säger Johan.
– Henning var ändå bara två år när vi flyttade in, så planen var att vi skulle börja däruppe och flytta ner när de slutar komma in i sovrummet. Nu är de ändå stora, så vi flyttar ner snart. Och vi tänker att de kommer att uppskatta att ha ovanvåningen för sig själva mer så småningom, när de blir lite äldre, säger Julia.
Annat är det med kojan tvärs över gården som Johan nyss har byggt klart. Den saknar inredning, men är redan populär hos barnen. Som självutnämnd lekfarbror är kojan bara ett av flera uppdrag som Johan tagit på sig. Till vardags kan han bland annat vara skräckfågel och brottare. Det senare gör sig bäst när de viker ut bäddsoffan i vardagsrummet, har han och barnen upptäckt.
– Han går verkligen in i sin roll. Särskilt med skräckfågeln, då känner till och med jag det, inflikar Julia och skrattar till.
Johan ler lite stolt.
– Om jag får barnen att skratta så skrattar jag med. Barnen och familjen är viktiga för mig. De gör mig glad, säger han.
Lugnet från naturen
Just att vara så nära skogen bidrar också till glädjen, för såväl Johan som resten av familjen. I själva hemmet känns naturen särskilt närvarande i ena änden av vardagsrummet, där Johan och Julia låtit göra ett stort, nästan takhögt fönster. Det ger en inblick i det något långsammare livet därute och inspirerar till lugn även mitt i vardagsstök med småbarn.
– Vad var det som var här i morse? frågar Julia medan hon fixar i köket.
– Rådjur, svarar Henning tveksamt från andra sidan köksön.
Julia ler. Det var nog en hjort, menar hon. De är vanligast så här års, men under de par år som familjen har bott i huset har de också sett räv, mård och uggla. Det känns fint.
– Man känner att man är med naturen på något sätt. Och man ser så mycket av årstiderna, att det händer så mycket i naturen. Jag älskar det. Det gör att det blir lite lugnt, säger Julia.
Lugn är annars ovanligt i huset som står värd för två energiska pojkars uppväxt. Den fria sikten från köksön till det uppskattade stora fönstret har även sina nackdelar.
– Det känns mer rörigt att ha det så här öppet mellan vardagsrum och kök, men det är nog för att vi är där vi är i livet med småbarn. Det kommer att komma en tid då man vill ha det så öppet, med det sociala och så. Jag gillar att laga mat och stå värd, men nu blir det kanske inte så ofta, säger Julia.
Mer står hon och Johan värd för grannbarnen, som gärna leker hos varandra till vardags. Då blir det oftare till att duka fram snacks och fika.
– Det är ju som Bullerbyn, med fem hus som tillsammans har elva ungar här. Ibland lagar vi lunch till sju barn och ibland ser vi inte våra egna barn på hela dagen. Det är ganska skönt att det är så lugnt här, att folk vet och känner varandra, så man är inte nervös eller spänd över det. Det känns lite hemma, säger Johan.
Från stad till land
Julia instämmer i att det känns tryggt. Hon trivs också bra med vardagen här, även om hon först var skeptisk till flytten. Tidigare bodde de i Hökåsen, ett villaområde precis norr om Västerås med bättre förbindelser till stan.
– Jag tyckte det här var alldeles för långt bort, alldeles för långt ut på landet. Så jag var ju rätt bångstyrig ett tag. Men så hade vi kompisar som flyttade hitåt och det blev lite mer intressant. Den sociala närheten är jätteviktig för mig, med vänner och familj. Nu trivs jag ju jättebra här, mycket bättre än förväntat, säger hon.
Det Julia kan sakna är att kunna cykla överallt, att ha ett gym i närheten och att någon gång kunna hämta hem en pizza som fortfarande är varm när den kommer fram. 2028 ska det åtminstone komma en bättre väg in till området som gör allt lite mer lättillgängligt.
Samtidigt har livet en bra bit bort från stan minskat stressnivån. Det är mindre spring av ärenden till vardags och istället mer välplanerade stadsbesök för jobb, storhandling och dylikt.
– Annars har man ju grannar, tack och lov, om man saknar ägg eller lite grädde, säger Julia.
Familjen kommer att bo kvar ett bra tag. Det tror åtminstone Johan. Han och barnen har stormtrivts sedan början. På sommaren går de ner till sjön och fiskar vid kajen nästintill varje kväll. Det får bli en liten båt till det sen, längre fram.
– Sen vet man ju aldrig. Vi har ju haft som mål att bara ha en bil och det har vi lyckats med hittills. Nu ska jag prioritera att köpa en elcykel, men får barnen mer aktiviteter kan det bli helt ofattbart att bara ha en bil att skjutsa runt med och ändå ha kvalitetstid. Det får tiden avgöra, säger Johan.
Kvalitetstid är viktigt, både som familj, två och två – en särskilt uppskattad uppdelning för de vuxna – och enskilt. Det kan bli allt från mys i soffan framför tv:n som familj och lek i grannskapet för barnen till en tur i skogen för Julia och en golfrunda på den närliggande golfbanan för Johan.
– Livsnjutare, kallar Julia Johan lekfullt.
– Livsnjutare, ja. Jag njuter ju mycket av det här livet, så det kan man säga, säger Johan och ler.
