Huset i Östra Grevie har sett familjen Franck växa

En gråmulen söndag har åttaåriga Majken fullt upp framför familjens hus i villaförorten Östra Grevie. Med skarp blick står hon och finjusterar en hinderbana på gräsmattan. Hon slänger benet över ett hinder och låter det andra följa efter, sen flyttar hon upp hindret just där. Storasyster Lykke är ändå en bit längre.

När såväl Lykke som Majken samt deras treåriga lillasyster Ellen sedan hoppar och springer omkring på hinderbanan står mamma Cecilia Franck på verandan och hejar.

– Oj oj oj, hur gick det? ropar Cecilia när Ellen snubblar till efter ett hopp.

Ellen gör tummen upp. Lykke och Majken finns där och muntrar upp. Ellen hoppar igen och landar rätt den här gången.

– Bra! Snyggt! ropar Cecilia entusiastiskt.

Det är tidig vår och familjen Franck börjar så smått spendera mer tid utomhus. Barnen hoppar gärna såväl hinderbana som studsmatta, medan föräldrarna Cecilia och Filip Franck oftare fixar med diverse projekt i trädgården, alternativt bara njuter. Det finns gott om plats för samtliga aktiviteter på tomten runt tvåplansvillan från 20-talet som familjen har bott i sedan 2011.

– Cecilia jobbade i Lund och jag jobbade i Köpenhamn, så det skulle vara något bra mellanting man kunde pendla från. Vi bodde i en lägenhet på Sankt Knut [i Malmö] då och hade kollat på några hus, men tänkte: äh, vi struntar i det, vi har det bra här. Precis då kom det här huset ut på Hemnet. Vi åkte och kollade på det och kände, ”Här är det ju!”, berättar Filip.

– Vi hade aldrig ens hört talas om Östra Grevie innan, tillägger Cecilia.

Skapade sitt nya hem i ett gammalt hus

Det gamla tegelhuset, lägligt märkt med ordet ”Hemmet” på framsidan, charmade paret med sin karaktär. Sen var det nyrenoverat, rymligt och färdigt att färgläggas och tapetseras. Det blev så småningom ett hem av det – inte minst tre barn senare.

Men det är lite av ett pussel att anpassa ett gammalt hus till en familj som växt genom åren och med barn som växer än. Det känns framför allt på ovanvåningen, där alla sovrum finns; Cecilia och Filips, Lykkes egna samt Majken och Ellens gemensamma.

– Det är stora ytor här, men inte så välplanerat, så vi har lite av ett dilemma med hur vi ska få ihop alla rum.  Vi känner att vi saknar ett. Nu funkar det bra för Majken och Ellen att dela, men det kommer nog att komma en tid då de vill ha egna rum och då tänker vi att vi får göra om lite, säger Filip.

Det är nackdelarna med ett gammalt hus som inte ursprungligen var tänkt för en större familj, menar Cecilia. 200 kvadratmeter känns stort, även vad gäller vardagsskötsel- och renoveringsbehov, varav det senare ofta leder till en dominoeffekt av renoveringar som kräver både tid och pengar. Samtidigt kan det vara knepigt att hitta plats för allt från egna rum till ett nytt skrivbord för distansarbete. Än så länge.

– Sen är det svårt att veta hur mycket man ska förbereda för det nu. Det kanske inte ens blir ett problem om tre-fyra år, om vi kanske har flyttat eller hittat andra lösningar. Det är lätt att hela tiden tänka på hur det kommer att bli sen och det behöver man ofta inte göra, förklarar Cecilia. 

Hon tittar bort mot barnen som hoppar och skrattar i hennes och Filips extra stora säng köpt till huset. Med öm blick skrattar hon också och tillägger:

– Men det gör man ändå.

Majken hoppar så småningom av sängen och går mot föräldrarna.

– Kan vi baka snart? säger hon vädjande.

Viktigt med rum för olika typer av kvalitetstid

I köket på nedervåningen har Filip förberett deg till italienska småkakor som barnen får hjälpa till att forma. Filip brukar generellt spendera en hel del tid här under helgerna med matlagning, bak och disk – mycket för att ett lyckat köksprojekt som både familjen och han själv uppskattar är bland det som gör honom mest glad.

– Jag bakar ett glutenfritt bröd som är supergott och jag har experimenterat mycket med att göra glutenfri pizza som passar i ugn och på grillen, berättar han lite stolt.

– Det är jättebra pizza, inflikar Cecilia, som i egenskap av glutenintolerant inspirerade just det köksprojektet.

Hela nedervåningen med kök, två matplatser, och ett rymligt, tvådelat vardagsrum utgör husets sociala ytor. Det är också där familjen gärna spenderar mest tid, oavsett om de myser i soffan och kollar på tv, har gäster, eller pysslar vid långbordet — eller delar upp sig och gör olika saker samtidigt. Det är inte minst då som hemmet känns precis lagom stort.

– Man kanske inte hade behövt två matplatser, och det har man nog inte i moderna hus. Samtidigt tycker jag det är skönt att ha kök och vardagsrum separat, att alla inte behöver vara på samma yta hela tiden med tv:n i bakgrunden. Det är fint att kunna komma ifrån och stänga om sig lite också, säger Cecilia.

Både Cecilia och Filip lyser upp när de talar om sitt hem och vardagen med barnen i det. Trots tal om bättre planlösningar och lägligare platser i relation till barnens aktiviteter är de idag väldigt glada och stolta över det hem de har. Förutom huset de omsorgsfullt fixat och inrett genom åren så bidrar även närhet till vänner och ro, trygghet och god grannsämja en del till den känslan.

– Målet är väl att man trivs väldigt bra hemma och kan känna sig avslappnad och det gör vi här. Barnen kan gå ut och leka med vänner eller ha dem på besök. Vi har bott här så länge och aldrig haft några duster. Det är också det som gör att man känner sig hemma, säger Cecilia.

För Filip, som beskriver sig själv som särskilt hemkär, är de många åren på samma plats, i samma hus, en särskilt uppskattad upplevelse. Här har de gått från en familj på två till en familj på fem — och det ska även bli tillskott med en hund som kanske får heta Våfflan.

– Det är väldigt trevligt att bo länge i ett hus, att göra den resan. Det förändras ju med oss. Barnen har blivit större och olika typer av rum blir mer eller mindre viktiga. Men hemmet är alltid en central punkt för familjen och vi känner oss trygga här. Det känns verkligen bra, säger Filip.

Här kan du läsa fler delar i reportageserien "De många folkhemmen".