Hos familjen Nguyen Amaya känner även deras nära och kära sig hemma

I ena änden av ett stort matbord sitter treåriga Lucas Nguyen Amaya och ser otåligt på när mamma och pappa ställer fram snacks och kaffe. Så småningom ropar han in en beställning:

– Kaffejuice!

Pappa Phuong Nguyen Amaya ställer varsamt fram en kaffekopp. Lucas smuttar nöjt på drycken.

– Kaffejuice är bara juice i en kaffekopp, förklarar Phuong med ett skratt.

Det är en solig vardagseftermiddag i Uddevalla och relativt lugnt i tvåplansvillan ett stenkast från Bäveån. Här bor Phuong och Johanna Nguyen Amaya med sonen Lucas och dottern Nicole, men ofta känns det som ett större hushåll än så. De har nämligen gäster på besök nästan varje dag – syskon, föräldrar, släktingar, befintliga som ibland blivande vänner.

– Vi kommer båda två från kulturer som är väldigt sociala, säger Phuong.

Johanna nickar och tar vid:

– Phuong är ju från Vietnam och de har verkligen folk på besök hela tiden. Jag är från El Salvador, så hemma hos oss var det ju fest varje dag. Det känns faktiskt lite konstigt när vi är här själva ett par dagar bara vi.

Hon ser på Phuong med värme och noterar att de självklart också tycker om att umgås med varandra.

– Men det behövs också mer liv, säger hon och ler.

Hjärterum som reflekteras i hemmet

Det dröjer inte länge förrän det blir just det, lite mer liv. Familjens nära vän Elina Borén, som också är Nicoles gudmor, stiger in med ett glatt ”Hallå!” och välkomnas med värme, inte minst av barnen.

– Vi har ju vänner som undrar hur vi orkar ha över folk hela tiden, men de vet hur vi är. Vi hjälps åt. Många tar med sig fika, dricka, mat och annat, och alla känner sig hemma här, så de går ju in och tar för sig. Vi behöver inte riktigt underhålla någon, säger Phuong.

– Vi blir ju bara glada. När Elina kommer tar hon ofta barnen och då kan jag laga mat själv. Det är liksom inte jobbigt alls. Tvärtom, säger Johanna.

Hon blickar bort mot spisen. Där står ett paket med köttbullar som hon ställt fram för att steka till middag. Hon ler.

– Det fanns alltid mat hemma hos oss när jag var liten. Mamma brukade fråga mina och min brors kompisar om de ville ha. Sa de nej tog hon fram mat ändå, i fall de bara inte vågade säga ja. Det har följt mig och min brorsa. När jag vet att någon kommer, gör jag alltid mat. Har jag inte hört att de kommer, gör jag ändå det, utifall, berättar Johanna.

Mest av allt är familjen glada för att bjuda på en plats för nära och kära att samlas på och känna sig hemma i. Det är det som gjort huset till ett hem, även för Johanna som ibland kan längta tillbaka till barndomens Kungshamn där hennes pappa bor kvar.

Ett rymligt kök och fri sikt in till matsal och vardagsrum underlättar för social matlagning och andra köksaktiviteter, samt koll på barnen i de flesta lägen. Sen är det ordentliga, stora matbordet där det äts, umgås, pysslas och pratas bland de viktigaste möblerna och inredningsdetaljerna i hemmet. Det har varit med sedan Johanna och Phuong bodde i lägenhet, innan de fick barn.

– Jag kommer från en stor familj och släkt där vi alltid har fått turas om att sitta vid bordet, eller så fick några äta vid bordet och andra i soffan. Jag ville inte ha det så, så att ha ett bord med plats för alla blev ett mål för mig när jag blev vuxen. Och här har vi det! Jag älskar det, säger Johanna och knackar varsamt på bordsytan.

Ett hem i förändring

Allt har dock inte riktigt landat i hemmet, trots att familjen har fått bo in sig under några år. Bäst trivs samtliga på andra våningen, i det andra vardagsrummet där de gärna tittar på tv och myser tillsammans. Men på första våningsplanet är golvet lite slitet och behöver så småningom läggas om, medan väggarna skulle gynnas av färg i mörkare toner och några snygga gardiner till. En ny kyl och frys hade också suttit fint.

Det är Johanna som listar flera önskemål i stunden.

– Jag ser bara så mycket arbete framför mig, inflikar Phuong, skämtsamt besvärad.

Det är han som är den händige i huset. Men det blir till att avvakta med de större inomhusrenoveringarna tills barnen har blivit lite större, för att föräldrarna ska slippa stressa kring slitage på det nya. Tanken är att det blir fokus på att installera solceller och andra utvändiga renoveringar så länge, menar Phuong. Johanna håller med, till viss grad.

– Jag vill ha väggar i en annan färg iallafall. Och Phuong har en vän till allt! Varje gång vi ska göra något här hemma så kommer alla och det blir så himla bra teamwork, säger hon entusiastiskt.

Det är ytterligare något de uppskattar med att bo i Uddevalla: att hjälpas åt med vänner och familj med allt från husrenoveringar och flytt till barnkläder.

– Vi fick en jättestor påse full med fina newbiekläder och en bärsele till Nicole av en väldigt snäll vän vars två flickor växt ur allt. Det blir man ju väldigt glad för, säger Johanna.

I samma anda hamnar kläderna också på vift hos andra vänner som kan behöva dem, men de kan behöva komma tillbaka så småningom. Det blir kanske ett syskon till Lucas och Nicole längre fram. Och kanske även en flytt till ett större hus med rum för fler.

Men än så länge trivs familjen Nguyen Amaya i Phuongs barndoms Uddevalla, i det område som påminner så smått om Johannas Kungshamn, i det hus de gjort till hem för alla de håller kära.

Här kan du läsa fler delar i reportageserien "De många folkhemmen".