För Edvard och Jennifer livar sonen upp vardagen i ett annars stilla Haparanda
En stilla morgon i Haparanda är det nästan helt tyst även i Edvard, Jennifer och Eelis hem där. Men bara nästan. I ena änden av vardagsrummet, bakom de skira gardinerna, står treårige Eeli och räknar till tio, lugnt och tydligt. Väl färdig tittar han ut bakom gardinen och ropar:
– Nu kommer jag!
Eeli springer entusiastiskt igenom den ljusa trerumslägenheten och skrattar snart förtjust över att ha hittat både mamma och pappa. Det är ett smittsamt skratt. Så småningom får han med föräldrarna till vardagsrummet, favoritrummet som även agerar lekrum. Där syns spåren av Eelis lek.
Jennifer går bort och justerar en av soffkuddarna Eeli lekt med och plockar sedan upp ett par pyssel-pärlor från golvet. Hon lägger dem på tv-bänken för stunden. Sedan ler hon mjukt och konstaterar:
– I vardagsrummet är det ofta kaos.
Edvard nickar igenkännande.
– Det rummet Eeli hålls i blir det, kaos. Ibland får han vara i sovrummet och då blir det kaos i sovrummet. Det är bara att acceptera, lägger han till med ett hjärtligt skratt.
Att det sedan finns gott om plats för både kaos och ordning i lägenheten är familjen extra glada för. För bara ett par år sen var det svårare, när de bodde i en studenttvåa i Luleå med en lite mindre Eeli.
– Vi trivdes inte lika bra i den lägenheten. Vi hade inte så god ekonomi när vi fick Eeli och det kändes ändå som att allt var temporärt, så vi hade verkligen ett hopplock av alla våra saker där. Men här har vi kunnat bygga upp någonting, säger Jennifer.
Köket är de vuxnas favoritrum
Med sina extra kvadratmeter och ljusinsläppet från stora fönster i söderläge känns lägenheten i Haparanda nästan dubbelt så stor som den de lämnade i Luleå. Den var till och med lite svår att fylla till en början. Men när familjen så småningom landade i vardagen med jobb, en fast inkomst och rutiner fylldes hemmet sakta men säkert med en naturlig blandning av gammalt och nytt efter behov.
En ordentligt stor säng med rum för alla och bättre förvaring som gör det lättare att städa undan är bland de tillskotten som gjort störst skillnad i vardagen.
– Vi är glada att vi har det här extrarummet till exempel. Så fort det blir ’var ska vi gömma det här?’ är det bara att slänga in det, säger Edvard och gestikulerar skämtsamt till ett bakåtkast mot den stängda dörren i ena änden av vardagsrummet.
Så småningom ska det tillfälliga förrådet också få bli ett rum. Det är en av flera saker på att göra-listan för att få lägenheten att kännas helt rätt. Jennifer vill gärna få in lite mer färg i hemmet, som blått och mörkare trä, för att göra det lite mysigare. Båda hade önskat en smart lösning på det faktum att återvinningen ofta samlas på hög i hallen en tid innan de får till en tur till återvinningscentralen en bit bort. Och Edvard längtar efter en ny soffa. Men flera önskade förändringar i hemmet får vänta, av praktiska skäl.
– När man har små barn är det inte bland prioriteringarna att ha saker som en ny soffa. Det är så enkelt att bara ta av fodralen på den här, vilket man kanske behöver göra flera gånger i veckan ibland. Vi har generellt inte så mycket värdesaker som inte tål att gå sönder och så, förklarar Jennifer.
De få ömma saker som ändå finns i hemmet ställs och säkras strategiskt. Som Jennifers gammelmormors vas med penslarna som en gång tillhörde Jennifers morfar. Den står på hyllan i köket – tryggt, men även inom räckhåll för målarstunderna med Eeli vid köksbordet. Det är också favoritplatsen för de vuxna i hemmet. Här äger allt från målning och pyssel till måltider rum, men även stunder av enskild ro när tillfälle finns, med god sikt in i Eelis lekrum.
– Det är nog för att det är rummet som känns mest färdigt, som vi inte vill ändra på så mycket sen. Här kan man sitta med en kopp kaffe och titta ut genom fönstret en stund om man har tur, säger Edvard.
Känslan av att känna sig hemma
Från fönstret i både kök och vardagsrum är det fri sikt över Haparanda vattentorn. Lite längre bort ser man Haparanda stadshotell.
– När du beskrev läget här så sa du att vi har två landmärken i Haparanda och vi ser båda från fönstret, säger Edvard och ler brett mot Jennifer.
– Ja, det skulle man kunna säga, säger Jennifer varsamt. Hon blickar ut genom vardagsrumsfönstret och ler.
Jennifer är uppvuxen i Haparanda. Här känner hon sig hemma inte bara i lägenheten, utan även på lekplatserna och vid älven, med den gamla järnvägsbron och den vackra kyrkan i sikte. Särskilt hemma känner hon sig annars också hos föräldrarna i barndomshemmet.
– Där har Eeli också sina andra trygghetspersoner. Familjen betyder så mycket. Det är därför det skulle kännas lite jobbigt att flytta härifrån. Man vill ju gärna att han ska kunna fortsätta vara med mormor och morfar, säger Jennifer.
Att stanna kvar på längre sikt känns ändå inte aktuellt. Haparanda är fint och var mycket lättare att hitta lägenhet i än Luleå, det är bra hyra och överlag trevlig stämning i huset där man hälsar och ibland småpratar med grannarna. Men det är svårt att få till den mer livliga vardagen som Jennifer och Edvard möttes i under studierna. Särskilt Edvard, som gärna är social och aktiv till vardags, upplever att det är svårare att vara det i Haparanda. De pratar redan om att flytta söderut, till en större stad, lite längre fram.
– Men inte söder om Örnsköldsvik! inflikar Edvard med ett skratt.
– Till Skellefteå eller någonstans i Västerbotten, där Edvard är ifrån. Edvards familj är där, det finns större arbetsmöjligheter, det är lite mer aktivt. Jag flyttade ju till Luleå när jag skulle börja gymnasiet. Det kändes som att det var en lite roligare stad att vara i än Haparanda, säger Jennifer.
Hon sneglar bort mot Eeli som springer runt med till synes outtröttlig energi och entusiasm.
– Det skulle jag vilja att Eeli också får.
Här kan du läsa fler delar i reportageserien "De många folkhemmen".