Dieynaba drömmer om ett hem hon inte behöver stressa iväg från

En dag tittar Dieynaba Cissé spontant in i en secondhandbutik i Spånga för att leta efter vinylskivor till en kompis födelsedagspresent. När hon varit i butiken ett tag ser hon att det finns ett rum till en trappa ner. Hon tvekar, men inte för länge. Knappt hinner hon sen stiga av trappan innan hon ser den, golvlampan i blomsterform som hon beundrat hos en bekant bara veckor tidigare. Den som skulle vara så svår att få tag på.

Nu står lampan i Dieynabas vardagsrum. Hon lyser upp när hon talar om den, och skrattar till när det får henne att komma till insikt om något:

– Jag älskar verkligen lampor. Jag börjar bli som min mamma.

Prislappen på femhundra kronor satte spår i månadens studentbudget, men var ett kap jämfört med de tusentals kronor hon hört att lampan kan gå för. Sen är tanken ändå, som med det mesta Dieynaba köper hem, att hon kan sälja vidare om och när den inte passar längre.

– Eller när det är kris. Som typ nu, egentligen. Det är alltid kris, aldrig jobb, säger hon på skämtsamt allvar.

Detaljerna skapar rätt känsla

Förra året var ett omställningens år för Dieynaba. Hon gick från att vara heltidsanställd i det ideella och bo sambo i Malmö till att vara student i dans och leva i ett singelhushåll i Stockholm. Nu pendlar hon till skolan på Östermalm från en möblerad tvårummare i Tensta som hon hyr i andra hand.

Det är en boendeform som minst 80 000 stockholmsbor uppskattas leva i idag och som kan vara svår att göra sig helt hemmastadd i.

– Jag trivs, men ändå inte. Dels vet jag att jag inte kommer bo här för evigt, sen känns det inte som att det här är mitt. Många av de stora möblerna tillhör han jag hyr av och han har satt sin energi här. Det kände jag särskilt mycket i början, att här bor en person jag inte känner, som jag inte alls har samma stil som. Men jag tycker ändå att jag hittat sätt att få det att bli varmare och mjukare här, mer jag.

Mest har Dieynaba kunnat jobba med detaljer. De handplockade lamporna gör mycket och syns på flera håll i lägenheten, liksom hennes entusiasm för färg och doft. I vardagsrummet har hon fått möblera om ett par gånger för att skapa rätt känsla. Nu finns det mer rymd och fri sikt från soffan till fönstret. Där myser hon gärna med utsikt över solnedgången, som hon menar är magisk såhär års.

– Jag gillar att ha utsikt och känna mig så nära himlen som möjligt. Hade jag fått välja hade jag bott högst upp, även för att jag är så känslig för ljud.

Dieynaba suckar, men hennes varma leende är inte borta länge. Hon ser sig om där hon sitter på favoritplatsen i soffan. Visst, det kommer in ganska mycket kall luft i lägenheten och det är så lyhört att golvet skakar när grannen på ovanvåningen får hjälp av hemtjänsten. Och det är milslångt bort från den spontana och sociala livsstil hon helst hade velat leva.

Men efter otaliga obesvarade Facebook-meddelanden om lägenhetsannonser är hon glad för att hon fick svar på denna. Här är ljust och rymligt och det finns både balkong och badkar. Dessutom är hyran väldigt rimlig för Stockholm, även om den tar upp mer av studentbudgeten än hon hade önskat.

– But that’s Stockholm life! Är det värt det? undrar hon högt, troligtvis inte för första gången sen hon flyttade hit.

Lugnet är viktigt

Egentligen är det inte första gången Dieynaba bor i Stockholm. Man skulle till och med kunna säga att flytten blev något av en hemkomst för henne. Här bodde hon nämligen de första fem åren av sitt liv, innan familjen flyttade till Småland där hon är uppväxt.

– Jag känner mig hemma här på olika sätt, särskilt i Fisksätra. Jag är född där, jag har släkt där och jag har ett speciellt band dit. Sen flyttade vi också från en multikulturell förort i Stockholm till Ljungby där jag var den enda svarta personen i nästan alla sammanhang. Rasismen blev tydlig tidigt då, tyvärr, och det gjorde att jag alltid drömde mig tillbaka.

Först en uppväxt i Småland, många år och flera städer senare är Dieynaba tillbaka på riktigt. Att hon sedan hamnade en timme och flera tunnelbanebyten bort från såväl Fisksätra som skolan på Östermalm och vänner på andra håll var kanske inte optimalt. Men Dieynaba trivs annars bra i Tensta.

– Jag känner aldrig att jag skulle utsättas för rasism här, konstaterar hon.

Lugnet som naturen för med sig är också viktigt för Dieynaba. I Tensta är hon tacksam för närheten till Järvafältet. Men i sommar kommer förstahandshyresgästen tillbaka och det blir dags att göra sig hemmastadd i en annan Stockholmsförort.

Hur det ser ut omkring nästa boende har hon inte riktigt utforskat än, men hon är glad för att det ligger nära vattnet och på samma linje som skolan. Det ska bli ett hem det också, åtminstone över ett par terminer.

– Hem kan vara en fysisk plats, men också en känsla. Jag kan känna mig hemma med en person eller i ett community, eller någonstans jag knappt varit, som jag känner en stark koppling till. Som Senegal och Gambia. Det är också hemma, fastän jag aldrig bott där eller ens varit i Gambia, säger Dieynaba.

Dieynabas pappa är född och uppvuxen i Senegal och hans föräldrar kommer ursprungligen från Gambia. Dieynaba bär alltid med sig en bit av det arvet och de hemmen i varje flytt. Ett mönstrat tyg hon köpt i Senegal ligger hopvikt över fåtöljen i vardagsrummet och farmors klänning hänger på väggen bredvid golvlampan.

– Jag drömmer verkligen om att ha en fysisk plats där också. Sen drömmer jag om ett eget hem, min borg, typ. En plats där jag får välja allt helt själv och vet att jag inte behöver stressa iväg.

Var det blir rent geografiskt, återstår att se. Först ska hon bli klar med skolan i Stockholm. Under tiden bär hon hemmet med sig och skapar det allteftersom.

Här kan du läsa fler delar i reportageserien "De många folkhemmen".