Även som pensionärer har Fawzieh och Sabah med glädje fullt upp
Makarna Fawzieh Abdallah och Sabah Al Jazaieri sitter vid köksbordet i lägenheten och lägger fram kortspelet på spelduken. Fawzieh sträcker sig efter fjärrkontrollen och sätter på den lilla tv:n som står i hörnet. Hon lyser upp. På skärmen skymtar en gammal video av en sångerska som tar ton på arabiska. Det är den kända libanesiska sångerskan Fairuz, förklarar Fawzieh. Sabah, som sitter med ryggen till och ordnar sina kort, tittar på sin fru och ler.
– Hon tycker mycket om musik. Vi har en gammal sångerska som för arabvärlden är det Edith Piaf är för Frankrike: Umm Kulthum. Hon lyssnar på henne varje dag, klockan nio, säger han.
– Jag måste! säger Fawzieh och lägger ner ett kort.
Sabah vinner den här omgången. Fawzieh vinner nästa. Så här kan det se ut en vanlig eftermiddag eller kväll hemma hos paret i stadsdelen Rosengård i Malmö. Den lilla tv:n går varm hela dagen; ibland spelar den musikvideor, ibland någon arabiskspråkig serie. Här vid köksbordet umgås paret i alla fall mest. De kanske talar om dagen som gått. Den är ofta aktiv, även för ett pensionärspar med två utflugna vuxna barn.
– Jag går på Seniorum nästan varje dag. Varje gång det händer något där, utflykter, aktiviteter, så skriver jag upp mig. Jag tränar där, jag planterar med dem varje år. Det gör mig glad. De säger att jag är mest aktiv av alla, säger Fawzieh.
Mötesplatsen Seniorum är en av flera mötesplatser för seniorer i Malmö och ligger bara några minuter bort från lägenheten till fots. Hemma är hemma, menar Fawzieh, men Seniorum känns också som hemma. Där håller hon sig sysselsatt även efter arbetslivet, som till stor del spenderades på kvinnorättsorganisationer. Och där har hon bland annat träffat sin bästa vän Kristina, från Polen, och flera andra goda vänner från när och fjärran.
– Om jag träffar dig och pratar med dig, blir du en kompis. Det är inte viktigt vilket land du kommer ifrån. En bra människa är en bra kompis, säger Fawzieh.
Fawzieh spenderar gärna nästan all sin vakna tid med vänner och familj. Är hon inte på Seniorum eller med vänner så är hon med Sabah, eller med barn och barnbarn.
– Jag vill inte sitta ensam och jag kan inte sitta hemma hela dagen och bara laga mat. Alla på Seniorum ringer mig då och frågar var jag är, säger Fawzieh med ett skratt.
Njuter av stillheten
Även Sabah kan ofta vara på vift. Han är medlem i ett par irakiska kulturföreningar som träffas regelbundet, dricker gärna kaffe och pratar politik med vänner på kafé inne på Rosengård Centrum och möts med en kamratgrupp över mat och dryck hos varandra en gång i månaden. Men han kan även uppskatta att bara vara hemma.
– Fawzieh är faktiskt bättre än mig på det där, att gå ut. Hon tål inte att sitta hemma två dagar i rad. Jag kan sitta två-tre dagar här, utan problem, säger Sabah.
Han har sin favoritplats i soffan i vardagsrummet, där han gärna sitter och tittar på gamla filmer och föredrag på tv via YouTube. Helst med arabisk text, så att han inte missar något. Annars är han inne på sitt arbetsrum. Ett rum som med böcker på olika språk, posters, tidningar, skisser och filer talar om det liv han levt.
– Jag har bakgrund som civilingenjör för väg och vatten och jobbade som journalist i Irak på åttiotalet, men fick utbilda mig till tolk här i Sverige och arbetade som det. Jag kan fortfarande skissa och rita lite, så jag gör det ibland. Eller så läser jag tekniska tidningar som Illustrerad Vetenskap och Ny Teknik, och översätter de mest intressanta artiklarna, säger Sabah.
Det har blivit många liv i ett för Sabah, inte minst professionellt – och det har inte alltid känts lätt.
– Jag accepterar mitt liv i samhället här, jag kan inte klaga. Det är ödet. Men jag känner mig olycklig för att jag har haft otur. Jag har blivit intervjuad för många jobb, fått höra att jag är duktig och kompetent, men när det gäller anställning, tyvärr. Det har jag upplevt hela mitt liv här och jag känner att jag missat mycket, förklarar Sabah.
Att vara hemma i Sverige
Sabah suckar och blickar ut mot gården i Rosengård. Här har de bott i snart trettio år. Lägenheten på fyra rum är gammal, med många skavanker som hade behövt åtgärdas. Det går långsamt med hyresvärden. Paret skulle nästan flytta för några år sedan, men hejdade sig. De trivs trots allt bra i grannskapet och området.
– Frågan är, ska vi hitta samma miljö någon annanstans? Våra grannar är jättesnälla, några från Albanien. Här känner vi oss inte som utlänningar eller främmande. Vart du än vänder dig så ser du någon bekant att hälsa på eller så pratar någon arabiska. Jag ville flytta härifrån, men Fawzieh ville inte. Hon trivs bra här nära sina sociala relationer och föreningsaktiviteter. Men vi bojkottar inte andra delar av stan, vi går där också, säger Sabah.
Det kan bli en tur till en favorituteservering mitt på Gustav Adolfs torg i centrum en solig sommardag, till Malmö Opera för en föreställning eller till restaurangen på IKEA i Svågertorp. Eller till mindre välbekanta platser, då och då.
– Vi har varit lång tid i Sverige. Vi kan svenska. Det hjälper oss att besöka och gå var som helst utan att känna oss främmande om vi till exempel går till Limhamn. Trots att det är jättelångt härifrån och det är en speciell plats för svenskar. Men vi går överallt. Ibland hamnar vi i lite konstiga situationer. Det går bra i alla fall, allmänt. Därför känner vi inte att det finns en plats som vi inte tycker om eller inte vill vara där, förklarar Sabah.
Ibland besöker de också Hörby, någon timme utanför Malmö. Där skapade familjen sitt första hem i Sverige under tidigt 90-tal. Fawzieh kom först, i slutet av 1990, med son och dotter. I 14 månader var hon ensam med barnen i den skånska orten innan Sabah kunde ansluta. Men helt ensam var hon inte.
– Vi var nästan den första arabfamiljen i Hörby. Jag var på posten en gång, och en man bara tittade på mig. Sen kom han fram och sa att hans fru var lärare i skolan och att de kunde hjälpa mig. Det gjorde de, mycket. Vi har varit kompisar sen dess. Han gick bort flera år sen, men frun kommer hit ibland och sover hos oss, vi åker till henne och dörren är öppen, berättar Fawzieh.
Hon talar om vännerna med värme. Plötsligt skrattar hon till.
– Jag minns första gången vi var på besök hos dem. I Sverige frågar man, ”vill ni ha läsk eller så?” Och man svarar ja eller nej. I mitt land säger vi nej direkt, även om vi vill. En första, andra, kanske tredje gång. Men mina stackars barn sa, ”Mamma, vi vill!”. Vad skulle jag göra, jag kunde inte svenska då, förklarar Fawzieh roat.
Faktum är att de första vännerna i Hörby och många andra därefter har varit nyckeln för paret och familjen att göra sig hemmastadda i Sverige. Det är de tacksamma för.
– Vi känner oss hemma på platser där vi träffar snälla människor. Det är den viktigaste delen. Träffar man snälla människor så trivs man. Man känner att man är familj med området, säger Sabah.
